19 Februari 2009

Den där lilla känslan som sätter sig i huvudet och inte vill försvinna.
Den där tunga stenen i fötterna på vägen hem.
Den där tystnaden när dörren stängs.

Allt är en effekt av samma sak.
Ensamhet.
Jag hatar den. Så fort jag är ensam glömmer jag att jag har någon överhuvudtaget.
Jag kan inte förstå att för en timme sedan var min bästa vän här.
Hon låg på mig och vi skrattade så att vi inte fick luft.
Allt det känns så långt bort. Inget känns så långt bort som en timme sedan.
Jag klarar av att vara själv men ensamheten hatar jag.

Ändå är jag inte ensam, långt i från. Det kan man se om man tittar på vad jag är;
Dotter, vän, syster, student. Allt beskriver mig i relation till andra.
Det får mig att tänka på vad jag är när jag inte står i relation till någon annan.
Vem är jag?

/L

p.s bilden är målad av John Bauer och körd genom poladroid

Att klara sig

Det var exakt en månad sen jag skrev här senast.
Mitt fokus ligger på att klara vardagen.
Att orka gå till skolan,simma, göra allt skolarbete, klara av alla tankar och inte bryta samman.
Vissa dagar går det bättre, andra mycket sämre.
Men nästa vecka är det sportlov i alla fall. Tack och lov för det.

Jag hatar när de svarta vågorna rullar över min själ och in i mina ögon.
De landar i mitt hjärta och det gör ont. Jag kan inte sluta tänka på det.
Orsaken vågar jag inte göra något åt. Jag får små sammanbrott varje gång jag blir påmind.
Jag vill ju att det ska funka men det går inte.
Jag kan inte göra det, oavsett hur det känns vid vissa tillfällen.

Livet går vidare och jag ser allt klarare. Men det kan ju bara vara mina glasögon.