vantar

jag tror inte jag vill vara hel. varken hel, lycklig eller glad.
varför skulle jag annars förstöra för mig själv hela tiden?
jag vill vara arg och ledsen
och inte känna mig hemma eller trygg eller bra eller något positivt överhuvudtaget.
jag är så hemma i min rädsla, ångest och ensamhet
att jag inte vågar göra något åt den.
jag vill på flera plan ha kvar dem.
och jag tror de vill vara kvar hos mig också.
vart skulle de annars gå?
vem vill ge dem ett hem?
redan använda, nästan utslitna känslor.
sånt vill man inte ha.
förutom jag då.
jag har gått in mina känslor.
de passar min kropp och själ som ett par vantar.
om jag skulle ta av dem hade jag behövt sax.
men jag kan inte. vill inte. inte ensam.
någon annan måste ta av dem,
för själv klarar jag det inte.
jag trodde jag hade hittat någon som kunde.
men jag tog för lång tid på mig att låta den klippa.
sen någon annan, någon som hade gjort det en gång,
klippt av sig sina egna.
men nu vet jag inte. jag vill så gärna att den försöker.
men om den inte vill, om den också försvinner.
då klarar jag nog inte av att hitta någon igen.
så sitter vantarna där dom gör och jag kan inte göra något åt det.
jag får leva med mina välingångna känslor för alltid.
hoppas att det inte blir så.
snälla, låt det inte bli så.