att vara svag

känner mig fortfarande dödligt nedstämd.
jag vet inte hur jag ska orka.
för det gör jag inte.
sjuk, sjuk, sjuk.
kroppen tar mina själsliga symptom och sätter dem i min fysiska kropp.
den värker och infekteras.
mind into body.
mest vill jag försvinna.

jag vill inte dö, jag vill bara inte leva.
och jag vet inte hur jag ska kunna säga något till dem som behöver veta.
veta varför jag inte vill sova på övervåningen.
jag vill berätta om att jag känner på knivarna varje gång jag får chansen.
jag vill få hjälp, jag vet bara inte om jag vågar.
för jag har alltid varit den som orkar.
den som inte klagar.
den som klarar allt och aldrig gör något jag inte borde.
jag hatar den jag är.
och den jag måste vara.
och den som de tror att jag är.
något är fel.
helt fel.

att sakna och få panik

huvudet bara svämmar över.
tänker på hur jag ska orka med alla konfrontationer i skolan nästa vecka.
jag som får kväljningar av att kanske behöva konfrontera en femåring.
måste orka, för att faila tredje året två gånger duger inte.

dessutom måste jag skriva tusen och ett arbete.
och ett tal. usch, jag är usel på sånt.
måste skriva ucas-ansökan också, men det tror jag inte blir så svårt.

jag saknar manchester.
jag saknar att fönsterflirta med söta pojkar på tåget.
jag saknar att vara förvirrad och fråga främlingar om vägen.
saknar rödakorsetmänniskor som pratar om hur uselt manchester är
men säger att birmingham faktiskt är ännu värre.

lyssnar på everything, everything, för dom är därifrån och jag köpte skivan där.
trixar på mitt personliga brev fast jag faktiskt borde koncentrera mig på nuet och läxorna.
åh, jag vill bara börja om. nu.

vital signs.

But oh, what I would give, not to stumble but to really fall in love
And I could substitute my singing for the sound of someone sleeping next to me

frank, you are a diamond.
you always make me feel better.

jag vill gå ut.
se människor.
världen är så tom utan dom.

theo

I wanna drink drink drink smoke fuck fight
I wanna shout, drink, scream, I wanna die!

just another year.

scotland steet

det är så helvetes jäkla varmt.
åskan ligger i luften och det är kvavt.
kall max är det enda som hjälper.

och i eftermiddag drar jag till stan.
linnestan för att vara mer exakt.
hoppas det inte är alltför varmt där.

det blå.

 

vill ha.

sommar,

ränder,

pop,

bubblor,

havet,

håkan,

socker,

solen,

dekandens,

picknick,

 livsgnistan.

dysterhet

världen gråter.
regnet faller.
jag känner mig bubblig till en början men
jag dras så lätt med.

min mage hotar att vränga sig ut och in.
jag mår illa.
norah är fin men hon kan inte hjälpa mig.
sömnen kommer att ta över gråheten.
god natt värld.
det här är slutet på ännu en misslyckad dag.

vantar

jag tror inte jag vill vara hel. varken hel, lycklig eller glad.
varför skulle jag annars förstöra för mig själv hela tiden?
jag vill vara arg och ledsen
och inte känna mig hemma eller trygg eller bra eller något positivt överhuvudtaget.
jag är så hemma i min rädsla, ångest och ensamhet
att jag inte vågar göra något åt den.
jag vill på flera plan ha kvar dem.
och jag tror de vill vara kvar hos mig också.
vart skulle de annars gå?
vem vill ge dem ett hem?
redan använda, nästan utslitna känslor.
sånt vill man inte ha.
förutom jag då.
jag har gått in mina känslor.
de passar min kropp och själ som ett par vantar.
om jag skulle ta av dem hade jag behövt sax.
men jag kan inte. vill inte. inte ensam.
någon annan måste ta av dem,
för själv klarar jag det inte.
jag trodde jag hade hittat någon som kunde.
men jag tog för lång tid på mig att låta den klippa.
sen någon annan, någon som hade gjort det en gång,
klippt av sig sina egna.
men nu vet jag inte. jag vill så gärna att den försöker.
men om den inte vill, om den också försvinner.
då klarar jag nog inte av att hitta någon igen.
så sitter vantarna där dom gör och jag kan inte göra något åt det.
jag får leva med mina välingångna känslor för alltid.
hoppas att det inte blir så.
snälla, låt det inte bli så.

hmmmm

jag är för upptagen för att må dåligt.
skolan och musiken suger åt sig energin.
så jävla trött hela tiden.

jag vill ha höstlov, cpängel och skogen.
pretty,pretty kom NU!

Skolhelvetet.

God dammit, jag orkar inte mer.
Skolan äter upp mig.
Jag finns inte kvar, det ända jag har är oro, stress, trötthet.
Förutom när Sara tar bort det.
Men det räcker inte.

Jag har aldrig varit så skoltrött som jag är nu.
Jag har ett svenska arbete & ett svenska prov, ett NK arbete, 1-2 sidor + frågor i historia, 1 arbete och två prov i Kultur & Idéhistoria, massor med kinesiska & träningsdagbok i Idrott att fylla i.
Det här ska helst vara klart innan påsklovet.
Ibland förstår jag inte varför jag ens försöker.

Eremit hade inte vart dumt.

edit: yay, svenska arbetet är klart! Bara 9 saker kvar, det ser lite ljusare ut. :)
edit 2: yeees, historia arbetet är också klart! <3 8

Insikter

Ryggsim har aldrig varit min starka sida.
Jag vinglar, simmar snett, får kallsupar och simmar in i folk.
Mitt liv är ganska likt mitt ryggsim.
Det funkar inte speciellt väl, speciellt inte om det finns andra i närheten.

Jag är trött på att vara sjuk all the effing time, jag vill byta kropp.
Inget fungerar och jag känner mig som en utomjording.
Jag förstår inte vad folk säger, vad dom vill.
Jag vill ha lov och konserter.


"Och jag sover mycket mer än jag brukar"

19 Februari 2009

Den där lilla känslan som sätter sig i huvudet och inte vill försvinna.
Den där tunga stenen i fötterna på vägen hem.
Den där tystnaden när dörren stängs.

Allt är en effekt av samma sak.
Ensamhet.
Jag hatar den. Så fort jag är ensam glömmer jag att jag har någon överhuvudtaget.
Jag kan inte förstå att för en timme sedan var min bästa vän här.
Hon låg på mig och vi skrattade så att vi inte fick luft.
Allt det känns så långt bort. Inget känns så långt bort som en timme sedan.
Jag klarar av att vara själv men ensamheten hatar jag.

Ändå är jag inte ensam, långt i från. Det kan man se om man tittar på vad jag är;
Dotter, vän, syster, student. Allt beskriver mig i relation till andra.
Det får mig att tänka på vad jag är när jag inte står i relation till någon annan.
Vem är jag?

/L

p.s bilden är målad av John Bauer och körd genom poladroid

Förstörelse

Det finns så många olika sätt att förstöra sig på. Jag har prövat många olika. Inte att skära mig, nej. Men annat. Jag tror att det värsta är att jag upprepar det även om jag har sagt till mig själv att sluta. Jag vill verkligen inte hålla på så här, så jag vet inte vad det är som driver mig. Eller så vet jag det. Men jag vill inte riktigt acceptera det. De flesta som är självdestruktiva är det ju för att glömma av något annat, något jobbigare. När jag tänker på det kan jag faktiskt förstå det. Men jag vet inte vad jag ska göra för att ta bort det onda utan att just förstöra mig själv. det är som att jag handlar helt och hållet på impulser. Men jag mår så förfärligt dåligt efter åt, jag känner mig... skamsen. Jag måste försöka förbättra mig. Om jag kan, om jag överlever. Jag har sån ångest just nu att jag...åh. Nej.

/linn

jag låg i mitt badkar med mitt täcke och läste historia när tanken slog mig. jag blev rädd. därav bilden.

Kärlek

Just nu känns mina känslor som i en Lasse Lindh låt;

"Du kan få mig hur lätt som helst 
något så simpelt som att du håller mig hårt,
blås på det onda, ta bort allting svårt

Åh kärlek, var inte kärlek
menat som något enkelt att ge
när blev kärlek så svårt att få

Du kan få mig hur lätt som helst
om du ler när det regnar och fångar min blick
i en tid där ingen nånsin ler och fångar min blick"

Lasse Lindh - Du kan få mig hur lätt som helst.

Jag hungrar så förfärligt efter kärlek.
Jag är sjuk av längtan och sjuk för övrigt också.
Jag tror att de hänger ihop.
Jag är sjuk för att jag längtar efter kärlek
och längtar efter kärlek eftersom jag är sjuk.

åh, jag vet inte. jag svamlar. jag borde verkligen sova.
bilden kommer från Borås Stads hemsida.
fin skylt.<3 

God Natt.:*
/Blå 
P.S Nu är det bara 2 dagar kvar. dessutom ska jag logga in på bdb imorgon... 

Mörker

Okej, så jag har insett. Jag behöver mörkret på vintern. Jag behöver få ändra min sinnesstämning till en negativ och pessimistisk sådan. När insidan ändras måste min utsida göra det samma. Nästa helg eller helgen därpå blir det svart igen med andra ord. Jag vill vara mörk, det gör mig gott.
Och jag ska försöka bli lite snyggare iallafall, tills i sommar.

Horrors på hög volym är kärlek, jag bryr mig inte om grannarna. Jag vill också vara produktiv.
Blablabla. Sheena is a parasite.<3

/Electro

Vågor

Rädslan sköljer över mig, i höga vågor som knappt låter mig hämta andan innan de nästinpå dränker mig igen. Jag vill, KAN, inte men jag måste för vad skulle jag göra annars? Jag skulle aldrig kunna överleva om det försvinner. Men jag kan inte. Jag är räddräddrädd. Det är min värsta fobi och jag kan inte bli av med den. Jag önskar det fanns en diagnos att få, bara så jag kunde veta och kanske få hjälp. Men det är förmodligen inget fel på mig. Även om jag skulle undersökas skulle säkert inget vara fel, men jag är så rädd för den. Verkligheten.

jagärsjukidagockså.

Sanningen

Det är inte riktigt klokt och jag vet inte varför. Är det bara så att man inte ska förstå någonting av varför? Är det så att hela livet ska vara en lång, seg kamp för att förstå varför? Jag börjar nämligen bli tämligen trött på att söka svar. Jag kanske borde ta och acceptera att livet kanske inte har något svar. Att man inte ska tro att det finns någon mening, mer än att göra det mesta av dagen? Bli nihilist...? Fast dom verkar ju inte riktigt kloka dom heller.

Nä, ett tag till får jag nog leta. Och när jag har hittat det jag letat efter kommer jag att banka in det i människors hjärnor så att dom kanske äntligen förstår. Fast det kan ju förstårs någon komma på att göra innan mig. Kanske är alla religiösa knäppbollar sådana som jag vill bli. Helt sjukt, sån vill jag inte bli. Blä.

Fågel

Jag hatar att jag fortsätter utsätta mig för det här. Jag mår ju bara sämre.
Jag är AVUNDSJUK. Jag vill också kramas.
potter
potter
potter
potter
sampotteräralltjagvillha.

Andra nyheter, jag är inte så efter i skolan mer och det får mig att slappna av.
Vi tittade klart på "Nyckeln till Friheten" idag. Morgan Freemans karaktär är så bra.
Hans ord om fåglar i bur får mig att känna igen mig själv.

Jag vill vara en vacker fågel, jag gör allt för att försöka men jag ser bara målad ut.
Inte äkta. Jag vill vara naturligt speciell. En färgglad fågel, utan att försöka.
Någon dag kanske. .__.

Bilden är Potter (såklart) och lite Fayley och kommer från Queen of Sounds
(http://www.flickr.com/photos/queensofsounds/).
Jättefina kläder, take a look!

Sent

Jag är uppe för sent. Igen. Klockan är 01.43.
Jag ska upp 06.15 imorgon (idag). Men jag bryr mig inte, jag älskar natten för mycket för att sova.

På tv:n är en deckare som verkar bra. Kanske ska stanna uppe och kolla på den.
Eller sova. Sova är skönt det med.

Natten ger mig saker att tänka på. Ur mörkret kryper tankarna fram. Dom kravlar och hasar och vill åt mig. Men jag tänker inte låta dem få tag på mig. Dom får mig inte så lätt. Jag ska kämpa för mitt liv för jag vill inte att dom ska få tag på mig och göra mig till deras slav. Vill inte behöva frukta för mitt liv. Än så länge går det bra. Och det kommer att fortsätta. För evigt. Men jag ska klara det.
För min egen skull. För jag vill se världen, jag vill uppleva alla de underbara och underliga saker som världen kan erbjuda. Det är faktiskt allt jag vill. Snart kommer jag kunna börja. Börja resa. Långt och kort. Hit och dit. Och det kommer bli bra. Endast då kommer det bli bra.