att vara svag

känner mig fortfarande dödligt nedstämd.
jag vet inte hur jag ska orka.
för det gör jag inte.
sjuk, sjuk, sjuk.
kroppen tar mina själsliga symptom och sätter dem i min fysiska kropp.
den värker och infekteras.
mind into body.
mest vill jag försvinna.

jag vill inte dö, jag vill bara inte leva.
och jag vet inte hur jag ska kunna säga något till dem som behöver veta.
veta varför jag inte vill sova på övervåningen.
jag vill berätta om att jag känner på knivarna varje gång jag får chansen.
jag vill få hjälp, jag vet bara inte om jag vågar.
för jag har alltid varit den som orkar.
den som inte klagar.
den som klarar allt och aldrig gör något jag inte borde.
jag hatar den jag är.
och den jag måste vara.
och den som de tror att jag är.
något är fel.
helt fel.

att inte sova men att vilja aldrig vakna

fruktar, inser, glömmer, sover, inser ännu en gång och sedan... inget.
jag tror att det är illa när man går till läkaren och vill att dem ska hitta något obotligt.
bara något som faktiskt förklarar allt.
lyssnar på Ennio Morricone – Lolita On Humbert's Lap .
det är fult och äckligt men det passar det jag läser.
när jag läser.

önskar, önskar, önskar.
men aldrig gör. usling.

att sakna och få panik

huvudet bara svämmar över.
tänker på hur jag ska orka med alla konfrontationer i skolan nästa vecka.
jag som får kväljningar av att kanske behöva konfrontera en femåring.
måste orka, för att faila tredje året två gånger duger inte.

dessutom måste jag skriva tusen och ett arbete.
och ett tal. usch, jag är usel på sånt.
måste skriva ucas-ansökan också, men det tror jag inte blir så svårt.

jag saknar manchester.
jag saknar att fönsterflirta med söta pojkar på tåget.
jag saknar att vara förvirrad och fråga främlingar om vägen.
saknar rödakorsetmänniskor som pratar om hur uselt manchester är
men säger att birmingham faktiskt är ännu värre.

lyssnar på everything, everything, för dom är därifrån och jag köpte skivan där.
trixar på mitt personliga brev fast jag faktiskt borde koncentrera mig på nuet och läxorna.
åh, jag vill bara börja om. nu.

darling river

jag läser en bok.
om flickor utan framtid,
trasiga, söndriga, förstörda.
jag blir lite rädd att jag ska tappa tänder,
förlora synen och sluta som dom.
badandes i smuts.
men jag försöker att inte tänka på det för mycket,
för det känns som om det är självuppfyllande läsning,
som att jag kommer bli en av dom om jag upphåller mig för länge vid texten.

så jag tänker inte, bara läser och lider.
för det finns något fint i smuts också,
även om man inte ser det på en gång.

förövrigt är håret blått nu och siktet inställt på danmarks västkust.
lite närmare hem.

Q

jag läste ut paper towns idag.
john är bra på att få mig att tänka.
jag tänker på avslut och endimensionella människor.
på äventyr och om framtiden bara är en samling nu:n.
att oroa sig eller att inte oroa sig.
att vara ensam eller tillsammans.
framtid. eller nu.
eller aldrig.

och jag saknar paris.

i've got none.

hej.
jag heter linn.
och jag är den mest ledsamma ursäkt för en människa
som någonsin levat.
jag vet ingen som är lika patetisk som jag,
och bara det faktum att jag skriver det här
visar väl vem och vad jag är.
jag är feg. jag är rädd. jag är ful. jag är äcklig.
jag har inget annat än minnen och dom är minnen från en annan människa.
om jag bara hade mod.
då jävlar skulle jag leva.
men jag är skiträdd. för varenda människa i universum.
det är ett ganska stort hinder.
och ingen ger mig direkt något som motsäger vad jag tror.
så jag fortsätter vara skiträdd för allt som går på två ben och pratar.
fuckitall.

scary

fuck.
fuckfuckfuckfuckfuck.
FUCKITYFUCKFUCK.

this is shitty.
fuckitall.

there it was.

i natt var en sån natt.
insåg att om jag dör är det troligt att jag upptäcks efter 3-4 dar.
det är ensamhet i ett nötskal. att fundera på när man hittas död.
att inte veta självklart.

men. något så enkelt som: allt bra?
ger mig hopp.
han räddade min natt.
och min upphämtning av tron på människan.

uaah.

magen vänder sig och tårarna kommer snart.
men oberörd ska jag vara.
önskar ganska jättemycket att det var jag.
nästanästanästa gång.
misslyckandet hänger över kanten
men nej, oberörd var det.

fast hösten ska bli spännande.

nevositet

magen vänder sig.
nervositeten snurrar runt, runt, runt i min kropp.
jag vill inte! skriker hjärnan.
du kommer bara göra bort dig och sen kommer jag behöva älta det här i år,
du vet ju hur det blir!
det finns redan så många incidenter som du mår dåligt bara du tänker det minsta på dem.
en minut kvar säger jag.
för jag måste.
även om jag får leva med mina nederlag i oändlighet.
jag har inget annat val.
nu. nu är klockan slagen.

allt, någonsin.

så obetydelsefull.

universum är vackert.

vackrare än något.

och aldrig att vi är ensamma.

om man tror det är man inte bättre än

geocentrikerna.

unika, my ass.

rabbit

 

jag börjar bli så jäkla nervös.

jag blödde liter näsblod i morse.

jag hatar när det blir så.

tisdagtisdagtisdag.

drink

alltalltallt.

jag är användbar, men bara ett tag.

alla är det.

men varför blir jag kvar?

snällhet.

feghet.

längtan.

ren oförmåga.

jag.

tom.

morgondagen får utröna hur

det kommer att sluta,

då eller senare.

adjö

snälla, säg nånting som håller mig kvar.

farväl är för enkelt på sms.

feber.

jag är ledsen, arg och förvirrad.
mest på mig själv.
jag borde göra något åt det.
men i stället prokrastinerar jag allt.

blir sjuk.

tittar och lyssnar på en man som
jag ser upp till mer än någon annan.
inser att jag är så långt i från honom man kan bli.
men jag låtsas inte om det.
jag skjuter upp tankarna,
prokrastinerar igen.

jag vill inte göra någonting alls nu.
fast jag borde,
om inte allt ska springa förbi mig
och lämna mig ensam kvar,
utan ett spår av någon på horisonten.

För

Jag har kommit på en massa saker.

Nummer ett. Jag skäms för mycket.

Nummer två. Jag ljuger för mycket.

Nummer tre. Jag lever för lite.

Nummer fyra. Jag reser för lite.

Nummer fem. Jag är för feg.

Nummer sex. Jag är för ensam.

Nummer sju. Jag sover för lite.

Nummer åtta. Jag tänker för mycket.

Nummer nio. Jag är för lite jag.

det var allt.

but you don't, do you?

känn mig.

snälla någon bara vet vem jag är.

leave me alone.

nejnejnejnejnejnejnejnejnejnej!

det här får inte hända!
lämna mig i fred, jag vill inte ha dig här!
VILL INTE.

But close my eyes for a while
Force from the world a patient smile






jag tror aldrig, aldrig jag har känt mig såhär ensam.

stillastående

inget händer.
och jag är rädd.
rädd för att inget kommer hända,
någonsin mer.

vantar

jag tror inte jag vill vara hel. varken hel, lycklig eller glad.
varför skulle jag annars förstöra för mig själv hela tiden?
jag vill vara arg och ledsen
och inte känna mig hemma eller trygg eller bra eller något positivt överhuvudtaget.
jag är så hemma i min rädsla, ångest och ensamhet
att jag inte vågar göra något åt den.
jag vill på flera plan ha kvar dem.
och jag tror de vill vara kvar hos mig också.
vart skulle de annars gå?
vem vill ge dem ett hem?
redan använda, nästan utslitna känslor.
sånt vill man inte ha.
förutom jag då.
jag har gått in mina känslor.
de passar min kropp och själ som ett par vantar.
om jag skulle ta av dem hade jag behövt sax.
men jag kan inte. vill inte. inte ensam.
någon annan måste ta av dem,
för själv klarar jag det inte.
jag trodde jag hade hittat någon som kunde.
men jag tog för lång tid på mig att låta den klippa.
sen någon annan, någon som hade gjort det en gång,
klippt av sig sina egna.
men nu vet jag inte. jag vill så gärna att den försöker.
men om den inte vill, om den också försvinner.
då klarar jag nog inte av att hitta någon igen.
så sitter vantarna där dom gör och jag kan inte göra något åt det.
jag får leva med mina välingångna känslor för alltid.
hoppas att det inte blir så.
snälla, låt det inte bli så.