att vara svag

känner mig fortfarande dödligt nedstämd.
jag vet inte hur jag ska orka.
för det gör jag inte.
sjuk, sjuk, sjuk.
kroppen tar mina själsliga symptom och sätter dem i min fysiska kropp.
den värker och infekteras.
mind into body.
mest vill jag försvinna.

jag vill inte dö, jag vill bara inte leva.
och jag vet inte hur jag ska kunna säga något till dem som behöver veta.
veta varför jag inte vill sova på övervåningen.
jag vill berätta om att jag känner på knivarna varje gång jag får chansen.
jag vill få hjälp, jag vet bara inte om jag vågar.
för jag har alltid varit den som orkar.
den som inte klagar.
den som klarar allt och aldrig gör något jag inte borde.
jag hatar den jag är.
och den jag måste vara.
och den som de tror att jag är.
något är fel.
helt fel.

att finna något

måste hitta någon ny. allt i världen uttråkar eller stressar mig.
glädjen är långt, långt borta.

önskar att jag hade ett lejon.

att sakna och få panik

huvudet bara svämmar över.
tänker på hur jag ska orka med alla konfrontationer i skolan nästa vecka.
jag som får kväljningar av att kanske behöva konfrontera en femåring.
måste orka, för att faila tredje året två gånger duger inte.

dessutom måste jag skriva tusen och ett arbete.
och ett tal. usch, jag är usel på sånt.
måste skriva ucas-ansökan också, men det tror jag inte blir så svårt.

jag saknar manchester.
jag saknar att fönsterflirta med söta pojkar på tåget.
jag saknar att vara förvirrad och fråga främlingar om vägen.
saknar rödakorsetmänniskor som pratar om hur uselt manchester är
men säger att birmingham faktiskt är ännu värre.

lyssnar på everything, everything, för dom är därifrån och jag köpte skivan där.
trixar på mitt personliga brev fast jag faktiskt borde koncentrera mig på nuet och läxorna.
åh, jag vill bara börja om. nu.

döden.

jag önskar att jag hade en obotlig sjukdom.
något som skulle döda mig inom tre år eller så.
jag tror att det är enda sättet jag skulle kunna börja leva.

i've got none.

hej.
jag heter linn.
och jag är den mest ledsamma ursäkt för en människa
som någonsin levat.
jag vet ingen som är lika patetisk som jag,
och bara det faktum att jag skriver det här
visar väl vem och vad jag är.
jag är feg. jag är rädd. jag är ful. jag är äcklig.
jag har inget annat än minnen och dom är minnen från en annan människa.
om jag bara hade mod.
då jävlar skulle jag leva.
men jag är skiträdd. för varenda människa i universum.
det är ett ganska stort hinder.
och ingen ger mig direkt något som motsäger vad jag tror.
så jag fortsätter vara skiträdd för allt som går på två ben och pratar.
fuckitall.

scary

fuck.
fuckfuckfuckfuckfuck.
FUCKITYFUCKFUCK.

this is shitty.
fuckitall.

there it was.

i natt var en sån natt.
insåg att om jag dör är det troligt att jag upptäcks efter 3-4 dar.
det är ensamhet i ett nötskal. att fundera på när man hittas död.
att inte veta självklart.

men. något så enkelt som: allt bra?
ger mig hopp.
han räddade min natt.
och min upphämtning av tron på människan.

vantar

jag tror inte jag vill vara hel. varken hel, lycklig eller glad.
varför skulle jag annars förstöra för mig själv hela tiden?
jag vill vara arg och ledsen
och inte känna mig hemma eller trygg eller bra eller något positivt överhuvudtaget.
jag är så hemma i min rädsla, ångest och ensamhet
att jag inte vågar göra något åt den.
jag vill på flera plan ha kvar dem.
och jag tror de vill vara kvar hos mig också.
vart skulle de annars gå?
vem vill ge dem ett hem?
redan använda, nästan utslitna känslor.
sånt vill man inte ha.
förutom jag då.
jag har gått in mina känslor.
de passar min kropp och själ som ett par vantar.
om jag skulle ta av dem hade jag behövt sax.
men jag kan inte. vill inte. inte ensam.
någon annan måste ta av dem,
för själv klarar jag det inte.
jag trodde jag hade hittat någon som kunde.
men jag tog för lång tid på mig att låta den klippa.
sen någon annan, någon som hade gjort det en gång,
klippt av sig sina egna.
men nu vet jag inte. jag vill så gärna att den försöker.
men om den inte vill, om den också försvinner.
då klarar jag nog inte av att hitta någon igen.
så sitter vantarna där dom gör och jag kan inte göra något åt det.
jag får leva med mina välingångna känslor för alltid.
hoppas att det inte blir så.
snälla, låt det inte bli så.

23 April 2009

Jag har bara en önskan.
En liten men samtidigt enorm önskan.
Jag önskar med mitt innersta väsen,
med min själ och jag önskar så innerligt
att min önskan skall gå i uppfyllelse.

Jag vill bara ha en sak.
Jag vill ha en famn att somna i.
Jag vill ha ett förstående sinne som lugnar mig och
lovar att allt blir bra.
Jag vill ha någon som tycker att mitt förvirrade sinne är värt någonting.
Någon som tycker att mina underliga tankar är helt logiska,
någon som söker skatter och finner lycka i småsaker,
precis som jag.

Jag vill ha någon precis som jag.
Kanske är han den?
Eller så är du precis som alla andra,
men det vill jag inte tro.

På radion läser en pojke sin kärlekshistoria
och jag vill ha hans sorg, bara för att känna något.
Jag vill ha något och jag ska ta mig något, så är det.

/L

Skolhelvetet.

God dammit, jag orkar inte mer.
Skolan äter upp mig.
Jag finns inte kvar, det ända jag har är oro, stress, trötthet.
Förutom när Sara tar bort det.
Men det räcker inte.

Jag har aldrig varit så skoltrött som jag är nu.
Jag har ett svenska arbete & ett svenska prov, ett NK arbete, 1-2 sidor + frågor i historia, 1 arbete och två prov i Kultur & Idéhistoria, massor med kinesiska & träningsdagbok i Idrott att fylla i.
Det här ska helst vara klart innan påsklovet.
Ibland förstår jag inte varför jag ens försöker.

Eremit hade inte vart dumt.

edit: yay, svenska arbetet är klart! Bara 9 saker kvar, det ser lite ljusare ut. :)
edit 2: yeees, historia arbetet är också klart! <3 8

Förstörelse

Det finns så många olika sätt att förstöra sig på. Jag har prövat många olika. Inte att skära mig, nej. Men annat. Jag tror att det värsta är att jag upprepar det även om jag har sagt till mig själv att sluta. Jag vill verkligen inte hålla på så här, så jag vet inte vad det är som driver mig. Eller så vet jag det. Men jag vill inte riktigt acceptera det. De flesta som är självdestruktiva är det ju för att glömma av något annat, något jobbigare. När jag tänker på det kan jag faktiskt förstå det. Men jag vet inte vad jag ska göra för att ta bort det onda utan att just förstöra mig själv. det är som att jag handlar helt och hållet på impulser. Men jag mår så förfärligt dåligt efter åt, jag känner mig... skamsen. Jag måste försöka förbättra mig. Om jag kan, om jag överlever. Jag har sån ångest just nu att jag...åh. Nej.

/linn

jag låg i mitt badkar med mitt täcke och läste historia när tanken slog mig. jag blev rädd. därav bilden.

Vågor

Rädslan sköljer över mig, i höga vågor som knappt låter mig hämta andan innan de nästinpå dränker mig igen. Jag vill, KAN, inte men jag måste för vad skulle jag göra annars? Jag skulle aldrig kunna överleva om det försvinner. Men jag kan inte. Jag är räddräddrädd. Det är min värsta fobi och jag kan inte bli av med den. Jag önskar det fanns en diagnos att få, bara så jag kunde veta och kanske få hjälp. Men det är förmodligen inget fel på mig. Även om jag skulle undersökas skulle säkert inget vara fel, men jag är så rädd för den. Verkligheten.

jagärsjukidagockså.

Sent

Jag är uppe för sent. Igen. Klockan är 01.43.
Jag ska upp 06.15 imorgon (idag). Men jag bryr mig inte, jag älskar natten för mycket för att sova.

På tv:n är en deckare som verkar bra. Kanske ska stanna uppe och kolla på den.
Eller sova. Sova är skönt det med.

Natten ger mig saker att tänka på. Ur mörkret kryper tankarna fram. Dom kravlar och hasar och vill åt mig. Men jag tänker inte låta dem få tag på mig. Dom får mig inte så lätt. Jag ska kämpa för mitt liv för jag vill inte att dom ska få tag på mig och göra mig till deras slav. Vill inte behöva frukta för mitt liv. Än så länge går det bra. Och det kommer att fortsätta. För evigt. Men jag ska klara det.
För min egen skull. För jag vill se världen, jag vill uppleva alla de underbara och underliga saker som världen kan erbjuda. Det är faktiskt allt jag vill. Snart kommer jag kunna börja. Börja resa. Långt och kort. Hit och dit. Och det kommer bli bra. Endast då kommer det bli bra.

Besatthet

Jag förstår inte varför? Varför här och nu?
Jag kan inte acceptera att världen inte fungerar som jag vill, att jag inte fungerar som jag vill.


Jag vill inte vara så här. Eller här.
Men det måste jag.
"Var nöjd att du har det så bra som du har det". Men NEJ, jag kan inte acceptera det.
Jag vill ha det andra livet inte detta. Jag vill vara som de, oavsett om de får problem, så vill jag vara som de.
Jag erkänner, jag är avundsjuk.
Jag är så avundsjuk att det sitter i mitt huvud som en svart tumör och jag kan inte få glädje av mitt eget liv så länge det inte är samma som deras.
Jag vill vara med dom. Jag vill träffa dom, röra vid dom.
Min besatthet är inte rolig när den kommer till sin extrem.
Jag vet att den kommer gå över, det gör den alltid, men just nu känns det som att detta är det enda som spelar någon roll. Jag orkar inte mer.

Och allt detta bara för en bild. Men han är det vackraste. Jag är avundsjuk.
TUMÖR.