döden.

jag önskar att jag hade en obotlig sjukdom.
något som skulle döda mig inom tre år eller så.
jag tror att det är enda sättet jag skulle kunna börja leva.

Vågor

Rädslan sköljer över mig, i höga vågor som knappt låter mig hämta andan innan de nästinpå dränker mig igen. Jag vill, KAN, inte men jag måste för vad skulle jag göra annars? Jag skulle aldrig kunna överleva om det försvinner. Men jag kan inte. Jag är räddräddrädd. Det är min värsta fobi och jag kan inte bli av med den. Jag önskar det fanns en diagnos att få, bara så jag kunde veta och kanske få hjälp. Men det är förmodligen inget fel på mig. Även om jag skulle undersökas skulle säkert inget vara fel, men jag är så rädd för den. Verkligheten.

jagärsjukidagockså.

Sanningen

Det är inte riktigt klokt och jag vet inte varför. Är det bara så att man inte ska förstå någonting av varför? Är det så att hela livet ska vara en lång, seg kamp för att förstå varför? Jag börjar nämligen bli tämligen trött på att söka svar. Jag kanske borde ta och acceptera att livet kanske inte har något svar. Att man inte ska tro att det finns någon mening, mer än att göra det mesta av dagen? Bli nihilist...? Fast dom verkar ju inte riktigt kloka dom heller.

Nä, ett tag till får jag nog leta. Och när jag har hittat det jag letat efter kommer jag att banka in det i människors hjärnor så att dom kanske äntligen förstår. Fast det kan ju förstårs någon komma på att göra innan mig. Kanske är alla religiösa knäppbollar sådana som jag vill bli. Helt sjukt, sån vill jag inte bli. Blä.