i hear it's quite a craze.

jag är så... avundsjuk.
jag plinkar på kusinens ukulele och funderar på tom.
jag vill också kunna spela (taget från tom milsoms hemsida):

"Ukulele, keyboards (including a vintage Casiotone MT-100), drums, guitar, bass, synthesizers, accordion, kazoo, banjo, mandolin, melodica, omnichord, organ, theremin, glockenspiel, and slide whistle"

meeh... dessutom är det varmt, inte paris varmt, men för varmt för att sitta i en lägenhet mitt i stan.
kanske ta en tur till slottskogen...

slutar klaga nu, går och blåser såpbubblor istället.

bye! x

uaah.

magen vänder sig och tårarna kommer snart.
men oberörd ska jag vara.
önskar ganska jättemycket att det var jag.
nästanästanästa gång.
misslyckandet hänger över kanten
men nej, oberörd var det.

fast hösten ska bli spännande.

all of time and space

har en känsla av att Amy

kommer göra mig grymt avundsjuk

i vår.

sötnos.

23 April 2009

Jag har bara en önskan.
En liten men samtidigt enorm önskan.
Jag önskar med mitt innersta väsen,
med min själ och jag önskar så innerligt
att min önskan skall gå i uppfyllelse.

Jag vill bara ha en sak.
Jag vill ha en famn att somna i.
Jag vill ha ett förstående sinne som lugnar mig och
lovar att allt blir bra.
Jag vill ha någon som tycker att mitt förvirrade sinne är värt någonting.
Någon som tycker att mina underliga tankar är helt logiska,
någon som söker skatter och finner lycka i småsaker,
precis som jag.

Jag vill ha någon precis som jag.
Kanske är han den?
Eller så är du precis som alla andra,
men det vill jag inte tro.

På radion läser en pojke sin kärlekshistoria
och jag vill ha hans sorg, bara för att känna något.
Jag vill ha något och jag ska ta mig något, så är det.

/L

Att klara sig

Det var exakt en månad sen jag skrev här senast.
Mitt fokus ligger på att klara vardagen.
Att orka gå till skolan,simma, göra allt skolarbete, klara av alla tankar och inte bryta samman.
Vissa dagar går det bättre, andra mycket sämre.
Men nästa vecka är det sportlov i alla fall. Tack och lov för det.

Jag hatar när de svarta vågorna rullar över min själ och in i mina ögon.
De landar i mitt hjärta och det gör ont. Jag kan inte sluta tänka på det.
Orsaken vågar jag inte göra något åt. Jag får små sammanbrott varje gång jag blir påmind.
Jag vill ju att det ska funka men det går inte.
Jag kan inte göra det, oavsett hur det känns vid vissa tillfällen.

Livet går vidare och jag ser allt klarare. Men det kan ju bara vara mina glasögon.

Besatthet

Jag förstår inte varför? Varför här och nu?
Jag kan inte acceptera att världen inte fungerar som jag vill, att jag inte fungerar som jag vill.


Jag vill inte vara så här. Eller här.
Men det måste jag.
"Var nöjd att du har det så bra som du har det". Men NEJ, jag kan inte acceptera det.
Jag vill ha det andra livet inte detta. Jag vill vara som de, oavsett om de får problem, så vill jag vara som de.
Jag erkänner, jag är avundsjuk.
Jag är så avundsjuk att det sitter i mitt huvud som en svart tumör och jag kan inte få glädje av mitt eget liv så länge det inte är samma som deras.
Jag vill vara med dom. Jag vill träffa dom, röra vid dom.
Min besatthet är inte rolig när den kommer till sin extrem.
Jag vet att den kommer gå över, det gör den alltid, men just nu känns det som att detta är det enda som spelar någon roll. Jag orkar inte mer.

Och allt detta bara för en bild. Men han är det vackraste. Jag är avundsjuk.
TUMÖR.