Besatthet

Jag förstår inte varför? Varför här och nu?
Jag kan inte acceptera att världen inte fungerar som jag vill, att jag inte fungerar som jag vill.


Jag vill inte vara så här. Eller här.
Men det måste jag.
"Var nöjd att du har det så bra som du har det". Men NEJ, jag kan inte acceptera det.
Jag vill ha det andra livet inte detta. Jag vill vara som de, oavsett om de får problem, så vill jag vara som de.
Jag erkänner, jag är avundsjuk.
Jag är så avundsjuk att det sitter i mitt huvud som en svart tumör och jag kan inte få glädje av mitt eget liv så länge det inte är samma som deras.
Jag vill vara med dom. Jag vill träffa dom, röra vid dom.
Min besatthet är inte rolig när den kommer till sin extrem.
Jag vet att den kommer gå över, det gör den alltid, men just nu känns det som att detta är det enda som spelar någon roll. Jag orkar inte mer.

Och allt detta bara för en bild. Men han är det vackraste. Jag är avundsjuk.
TUMÖR.